Hazelius Hedin

Stämningfullt i kyrkan med lekfulla folkmusiker
FESTSPELEN I PITEÅ

Tiden flyger liksom iväg när man lyssnar på duon Hazelius Hedin. De är samspelta och improviserar lekfullt, som publik är det bara att låta sig svepas med.

Esbjörn Hazelius, gitarr och cittern och Johan Hedin, nyckelharpa, fyllde Piteå stadskyrka med folkmusikaliska klanger och sång på måndagskvällen. Det är slående att endast två instrument kan låta just så fylligt. Materialet är folklåtar och visor från olika delar av Sverige, allt från andäktig psalm till röjig polska.

Tolkningarna som Hazelius Hedin gör av denna låtskatt känns moderna på ett bra sätt. Självklart är de färgade av vår tids musikaliska ideal. Till exempel kan man ibland höra en liten touch av irländsk folkmusik och vissa sekvenser känns nästan lite röjiga.

Båda är kända namn i folkmusikkretsar. Nyckelharpisten Johan Hedin har bland annat har samarbetat med organisten Gunnar Idenstam. Hedin började spela som elvaåring och det är hans far som gjort nyckelharporna han spelar på. Något unikt är den nyckelharpa, modell större, som tillverkats för att få fram en mer celloliknande klang.

Esbjörn Hazelius, som oftast trakterar gitarr och cittern, är månginstrumentalist, producent och arrangör, som bland annat har satt musikaliskt avtryck på Sofia Karlssons debutalbum.

Han har spelat irländsk folkmusik med grupperna Eitre och Quilty och har även gjort ett eget album där han sjunger och spelar alla instrument själv.

Hazelius har en okonstlad och varm sångröst när han sjunger på sin skånska dialekt. Kanske är det en fördel att han inte tagit en enda sånglektion. Senast vi såg honom i Piteå var i ”Jul i Folkton” konserten under Pite Folk och Världsmusikfestival.

Kvällen bjuder på en del från skivan, ”Om du ville människa heta”, bland annat den medeltida balladen ”Vänner och fränder” som gör sig ännu bättre i liveversion med dessa två virtuoser som här kan improvisera ännu mer.

Det fina är att låtarna tar riktigt god tid på sig, man hinner verkligen med att lyssna.

En annan höjdpunkt är ”Till himmelen” underbart innerlig och stämningsfull psalm i ny tappning. Överhuvudtaget har Hazelius Hedin ett alldeles eget uttryck.

Mellansnacket är ledigt och ibland humoristiskt. Hedin ger ett historiskt perspektiv när han berättar om hur vissa kompositioner spelats av flera generationer, var och en på sitt eget sätt, färgat av sin tid.

Hazelius undrar skämtsamt hur mycket tid hans medmusikant Hedin sparat på att strunta i att lära sig cello och i stället låta bygga en större nyckelharpa.

På det hela taget var Hazelius Hedin ett riktigt bra inslag vid Festspelen i Piteå.

Susanne Holmberg

Lekfullt lätt och roligt

Hazelius Hedin – folkmusik
Gitarr, cittern, oktavmandolin, sång: Esbjörn Hazelius
Nyckelharpa, oktavmandolin: Johan Hedin
Koordinaten, Oxelösund

Esbjörn Hazelius spelade och sjöng i går kväll i Oxelösund tillsammans med nyckelharpisten Johan Hedin.

Låt oss ta ett par invändningar direkt. Jag hade velat höra mer av nyckelharporna och lite mindre attack och aningen lägre volym från de andra instrumenten. Gärna också lite mer av sångtexterna.
Men det var småsaker i går kväll i Oxelösund. Huvudintrycket från scenen var att där stod två fantastiskt skickliga musiker som lekande lätt var mästare på sina instrument och fick det att låta stort om precist om samspelet.
Och nästan fullt var det i Koordinaten, varav det i publiken fanns en hel del specialister på folkmusik.
Esbjörn Hazelius och Johan Hedin är kort sagt stora namn inom folkmusiken och värda en resa. Dessutom var de avspänt roliga i pratet och hade varma och goda ögon, när de såg på oss.
Polskor av olika slag fick vi förstås höra: en som det var röj och fart på och så där krängande att jag aldrig lyckas hålla reda på var ettan i takten finns; en annan så där lugn och sirlig från 1700-talet som jag minsann tror jag haft i pianoläxa med franska titeln “Polonaise”.
Men det storartade var ett par polskor som gick långsamt, fyllda av eftersinnande lugn, ibland i moll och till och med på gitarr, som en solbelyst ren lycka.
Här anas nyckeln till ett mästerskap: att kunna dra ner och nyansera för att sedan kunna öka igen.
En annan bra sak i går kväll var variationen. Och då tänker jag inte främst på de där irländska sångerna som inte gav mig så mycket utan på de svenska.
Kärleksvisan från Halland gav en försmak, men Esbjörn Hazelius storhet som sjungande historieberättare kom ännu mer fram i den medeltida balladen, när han med gitarren som komp obönhörligt drev den tragiska historien framåt. Alltså den om fränkan som ska giftas bort och de ordnar en kungason till man som hon inte vill ha. Brr, vilken story, där mycket måste läsas mellan raderna och man undrar vad omkvädet “Uti Rosen” kan betyda.
Stort var det att höra den trosvissa kärleksvisa som sedan blev moll-psalmen “I himmelen”.
Vi fick också inblickar i tiden före automobil och dragspel när pojken ville ut på äventyr i världen och for iväg på ett skepp och lämnade sin käresta hemma.
Slutklämmen blev en sede­lärande modernare visa om hur illa det kan gå för den gosse som i Gamla stan i Stockholm luras av fager men fal blondin att dansa och dricka på Engelen.

Fride Jansson, Södermanlands Nyheter, 16 Mars 2012

Betyg 4/5